Allmänt meddelande

Collapse

Läs innan du postar! - Regler & Netikett för Hjälpkällans Debattforum

Grova personangrepp, trakasserier och hot är förbjudet
Grova personangrepp riktade mot andra personer är förbjudet, liksom trakasserier, hot eller förtäckta hot. Detta gäller både i inlägg och PM och kan leda till avstängning. Att använda signatur eller avatar för att angripa en annan användare betraktas som trakasserier. Upprepade personangrepp som inte räknas till grova kan tillsammans resultera i en avstängning.


Användare har rätt till anonymitet
Den som publicerar andra användares personuppgifter, IP-nummer, eller inlägg med tydligt uppsåt att avslöja en annan användares identitet kommer att stängas av. Detta gäller både publikt och i PM.


Frågor om låsningar, borttagningar osv. diskuteras med moderator via PM
Frågor om raderade inlägg, låsta trådar osv diskuteras med berörd moderator via PM. Detta för att hålla en så hög nivå som möjligt på forumet. Skulle PM-dialogen inte fungera med belåtenhet, så är du dock välkommen att diskutera frågan vidare i avdelningen "Medlemsforum". Inlägg som postas i avdelningen "Medlemsforum" ska vara av intresse även för andra användare.


Reklam och annonsering är förbjuden
Den som postar kommersiell reklam (spam) i forumet blir avstängd, utan varning. Det är inte tillåtet att använda diskussionsforumet för annonsering.
Det är dock tillåtet att ha en länk till sin egen webbplats eller blogg i sin signatur, även om den är kommersiell. Det är tillåtet att nämna företag och bloggar i diskussioner så länge inte huvudsyftet är att marknadsföra dessa och det är relevant för diskussionen.


Missbruk av multipla konton är förbjudet
Det kan finnas godtagbara orsaker till att ha multipla konton, men missbruk av dessa - exempelvis att man omväxlande använder flera konton i samma tråd - kan resultera i avstängning av samtliga konton.


Netikett

Håll er till ämnet i tråden
Istället för att frångå aktuellt ämne i tråden, så starta hellre en ny tråd med ny rubrik. Inlägg som är off-topic kan raderas utan förvarning och motivering.


Anpassa rubriken till innehållet
Använd en rubrik som beskriver vad det är du vill diskutera. Undvik rubriker som ”Vem?” eller ”Hallå”. Moderatorn kan ändra din rubrik utan tillsägelse för att göra forumet mer överskådligt.


Flyttning av trådar
Moderatorerna på forumet kan flytta trådar mellan de olika forumdelarna för att göra forumet mer överskådligt.


Quota
Använd quotefunktionen så att debattörerna förstår vem som avses oavsett om de använder det linjära eller trådade visningsalternativet. Känner du dig osäker på hur funktionen fungerar – kontakta en moderator via PM.



Tack för att du följer våra forumregler!

..
See more
See less

Fråga Psykologen [Ställ dina frågor till en leg. Psykolog i denna tråd]

Collapse
This is a sticky topic.
X
X
  • Filter
  • Klockan
  • Show
Clear All
new posts

  • #16
    Hej!
    Jag känner bara att jag behöver skriva av mig lite till någon. Jag är 18 år och ett döpt JV. Jag har sedan 16 års ålder (döpte mig när jag var 15) druckit, träffat några killar och ja, allt som en ungdom gör. Sista året har det eskalerat, det har varit många krogbesök, killar, ciggaretter, allt det där som man inte får. Jag har naturligtvis döljt det väldigt väl för mina föräldrar, hade dom vetat bara det allra minsta hade de blivit fruktansvärt arga, besvikna och förskjutit mig.

    Jag vet att jag måste få leva mitt liv som jag vill, att jag inte kan stå för ett val jag gjort när jag var 15 resten av livet, men det är så fruktansvärt jobbigt. Allt ljugande, det dåliga samvetet. Att veta att någon dag kommer det fram, då vill de inte veta av mig mer. De är så fruktansvärt inskränkta, trots att båda mina föräldrar levde loppan när de var unga, så förstår de inte när jag vill göra något annat på en fredagkväll än kolla på idol med dom. Har jag en klänning som går 10 cm över knäna när jag ska på stan (med en världslig kompis) får jag knappt komma utanför dörren, till och med min 24-åriga syster står där och dömer mig. Och nyss frågade min mamma mig hur jag ska göra på nu när jag ska göra på universitetet och tillade "du begriper väl att du inte kan umgås med de i din klass".

    Jag älskar min familj och släkt så otroligt mycket och tanken på att de inte kommer ha någon kontakt med mig i framtiden är så otroligt jobbig. Samtidigt som jag är och alltid varit en väldigt självständig person så vill jag ha dom i mitt liv. Mitt psyke håller på att krevera och jag med. Jag vet att jag måste ut men det är SÅ SVÅRT!!!!

    Jag vet att det här inte är någon fråga men lite tips uppskattat. Bra tråd förresten!

    /C

    Comment


    • #17
      Jag har inga tips till dig, Anynomous. Vill bara tro och hoppas att du en dag helt plötsligt har det helt klart för dig. Att du helt plötsligt vet precis hur du skall göra och att tills dess bör du ligga lågt. Med tiden kommer det att inträffa saker och dessa saker är oftast inte planerade. En dag kommer någon bubbla att spricka och då gäller det att vara beredd på alla konsekvenser. I alla fall beredd till 60-70% , resten får man lita på att man klarar av när situationen uppstår. Man är alltid starkare än man tror i kritiska situationer och svagare än man tror inför dem. Det är i alla fall jag övertygad om. ( Jag skickar dig dock ett tips per PM. )
      Tro inte på någonting utan att det stämmer med ditt eget omdöme och ditt eget förnuft. Oavsett var du läste det eller vem som sade det.
      - Siddhartha Gautama ( Buddha )

      Comment


      • #18
        Ursprungligen postat av anonymous Visa inlägg
        Hej!
        Jag känner bara att jag behöver skriva av mig lite till någon. Jag är 18 år och ett döpt JV. Jag har sedan 16 års ålder (döpte mig när jag var 15) druckit, träffat några killar och ja, allt som en ungdom gör. Sista året har det eskalerat, det har varit många krogbesök, killar, ciggaretter, allt det där som man inte får. Jag har naturligtvis döljt det väldigt väl för mina föräldrar, hade dom vetat bara det allra minsta hade de blivit fruktansvärt arga, besvikna och förskjutit mig.

        Jag vet att jag måste få leva mitt liv som jag vill, att jag inte kan stå för ett val jag gjort när jag var 15 resten av livet, men det är så fruktansvärt jobbigt. Allt ljugande, det dåliga samvetet. Att veta att någon dag kommer det fram, då vill de inte veta av mig mer. De är så fruktansvärt inskränkta, trots att båda mina föräldrar levde loppan när de var unga, så förstår de inte när jag vill göra något annat på en fredagkväll än kolla på idol med dom. Har jag en klänning som går 10 cm över knäna när jag ska på stan (med en världslig kompis) får jag knappt komma utanför dörren, till och med min 24-åriga syster står där och dömer mig. Och nyss frågade min mamma mig hur jag ska göra på nu när jag ska göra på universitetet och tillade "du begriper väl att du inte kan umgås med de i din klass".

        Jag älskar min familj och släkt så otroligt mycket och tanken på att de inte kommer ha någon kontakt med mig i framtiden är så otroligt jobbig. Samtidigt som jag är och alltid varit en väldigt självständig person så vill jag ha dom i mitt liv. Mitt psyke håller på att krevera och jag med. Jag vet att jag måste ut men det är SÅ SVÅRT!!!!

        Jag vet att det här inte är någon fråga men lite tips uppskattat. Bra tråd förresten!

        /C
        Hej anonymous!

        Jag har läst din vädjan och jag ska återkomma till dig.

        Marianne Englund
        "Ingenting är tomt"

        "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

        Comment


        • #19
          Ursprungligen postat av Klas Visa inlägg
          Jag har inga tips till dig, Anynomous. Vill bara tro och hoppas att du en dag helt plötsligt har det helt klart för dig. Att du helt plötsligt vet precis hur du skall göra och att tills dess bör du ligga lågt. Med tiden kommer det att inträffa saker och dessa saker är oftast inte planerade. En dag kommer någon bubbla att spricka och då gäller det att vara beredd på alla konsekvenser. I alla fall beredd till 60-70% , resten får man lita på att man klarar av när situationen uppstår. Man är alltid starkare än man tror i kritiska situationer och svagare än man tror inför dem. Det är i alla fall jag övertygad om. ( Jag skickar dig dock ett tips per PM. )

          Hej, Klas!

          Bara som ett förtydligande då inlägg/frågor i denna tråd är tänkta att vara direkt riktade till ”Psykologen” kan det vara bra att vara tydlig med om du är psykolog, eller vill vara psykolog så att det inte råder förvirring kring i vilken roll frågorna besvaras/kommenteras. Det kan indirekt uppfattas att även du är psykolog i denna tråd utifrån ditt inhopp. Ambitionen är att hålla denna tråd just riktad till psykologerna i HK. Din klokskap är dock värdefull och givande för läsarna/medlemmarna i forumet, inget att anmärka där.

          Vänligen
          Marianne Englund
          "Ingenting är tomt"

          "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

          Comment


          • #20
            Ursprungligen postat av Marianne Englund Visa inlägg
            Hej, Klas!

            Bara som ett förtydligande då inlägg/frågor i denna tråd är tänkta att vara direkt riktade till ”Psykologen” kan det vara bra att vara tydlig med om du är psykolog, eller vill vara psykolog så att det inte råder förvirring kring i vilken roll frågorna besvaras/kommenteras. Det kan indirekt uppfattas att även du är psykolog i denna tråd utifrån ditt inhopp. Ambitionen är att hålla denna tråd just riktad till psykologerna i HK. Din klokskap är dock värdefull och givande för läsarna/medlemmarna i forumet, inget att anmärka där.

            Vänligen
            Marianne Englund
            ok sorry - du har ju naturligtvis rätt. ( Blir bara lite "carried away" när jag läser om unga människor som nu befinner sig i den situation som jag själv befann mig i en gång i tiden - men skall ta dessa diskussioner i en separat tråd eller via pm)
            Tro inte på någonting utan att det stämmer med ditt eget omdöme och ditt eget förnuft. Oavsett var du läste det eller vem som sade det.
            - Siddhartha Gautama ( Buddha )

            Comment


            • #21
              Ursprungligen postat av anonymous Visa inlägg
              Hej!
              Jag känner bara att jag behöver skriva av mig lite till någon. Jag är 18 år och ett döpt JV. Jag har sedan 16 års ålder (döpte mig när jag var 15) druckit, träffat några killar och ja, allt som en ungdom gör. Sista året har det eskalerat, det har varit många krogbesök, killar, ciggaretter, allt det där som man inte får. Jag har naturligtvis döljt det väldigt väl för mina föräldrar, hade dom vetat bara det allra minsta hade de blivit fruktansvärt arga, besvikna och förskjutit mig.

              Jag vet att jag måste få leva mitt liv som jag vill, att jag inte kan stå för ett val jag gjort när jag var 15 resten av livet, men det är så fruktansvärt jobbigt. Allt ljugande, det dåliga samvetet. Att veta att någon dag kommer det fram, då vill de inte veta av mig mer. De är så fruktansvärt inskränkta, trots att båda mina föräldrar levde loppan när de var unga, så förstår de inte när jag vill göra något annat på en fredagkväll än kolla på idol med dom. Har jag en klänning som går 10 cm över knäna när jag ska på stan (med en världslig kompis) får jag knappt komma utanför dörren, till och med min 24-åriga syster står där och dömer mig. Och nyss frågade min mamma mig hur jag ska göra på nu när jag ska göra på universitetet och tillade "du begriper väl att du inte kan umgås med de i din klass".

              Jag älskar min familj och släkt så otroligt mycket och tanken på att de inte kommer ha någon kontakt med mig i framtiden är så otroligt jobbig. Samtidigt som jag är och alltid varit en väldigt självständig person så vill jag ha dom i mitt liv. Mitt psyke håller på att krevera och jag med. Jag vet att jag måste ut men det är SÅ SVÅRT!!!!

              Jag vet att det här inte är någon fråga men lite tips uppskattat. Bra tråd förresten!

              /C
              Samla ihop alla tips du kan få och läs på, på forumet. Det finns mycket bra tankar delgivna i de olika trådarna. Här delger jag mina reflektioner.

              Det är ganska vanligt att ”spränga gränser” och pröva sina idéer, impulser och ”lustar” i processen in i vuxenlivet. Det är mycket som görs i hemlighet för sina föräldrar, då man bygger upp en integritet för sin person i relation till sina föräldrar i den processen. Genom erfarenheterna vet man sedan hur man vill ha det med sig själv och i relationer till andra. Dilemmat som JV-ungdom är att det inte finns något utrymme för testande av gränser. De är redan fastslagna och absoluta. Det finns bara ett rätt sätt att vara och leva, hur det än krockar med ens egna inre önskningar i livet. Det är därför man kan ta ett beslut om att döpa sig ung, för man prövar det som allt annat man prövar i livet. Det finns en ambivalensperiod – man både vill och vill inte – i processen att bli vuxen. Därför prövar man olika saker och letar ibland i ytterligheterna av saker. Det tråkiga är bara att man som JV-ungdom inte kan prata fritt om, eller ens diskutera hur man skulle kunna göra i olika gränsfall. Det talar organisationen om för en ensidigt. Ingen dialog som kan utveckla och underlätta i sökandet efter vad man vill med sitt liv. Att kanske bli förälskad i en ”världslig” kille/tjej. Vad eller hur gör man då? Det finns nog inget utrymme att lyfta en sådan fråga i en genomsnittlig JV-familj. Det är redan klart och bestämt att siktet ska vara inställt på en JV-broder/syster. Därmed en stängd dörr för dialog.

              Det är plågsamt att bära på ”hemligheter” som egentligen handlar om helt vanliga ungdomserfarenheter. Det är få människor som faktiskt bekymmersfritt gillar att leva dubbelliv. ”Världsliga” föräldrar gillar inte heller allt, och de förmanar och försöker hålla koll på läget, säkerligen genom konflikter, men utan ett hot om att man blir förskjuten som barn/ungdom. Att leva under ett sådant hot ska ingen behöva göra. Men JV-barn och ungdomar vet att det kan bli verklighet om man avviker från tron. Att leva under hot leder aldrig till något gott.

              Lösningen på dilemmat du sitter i kräver tid. Det finns mycket du behöver bygga upp som din egen grund som du kan stå på, och som du kan falla tillbaka på om och när du gör ett offentligt val. Många på forumet har beskrivit hur det är bättre/lättare att så diskret som möjligt glida iväg med hjälp av overksamhet i sanningen och upptagenhet av till exempel studier. Det ger en andrum och tid att bygga upp skyddsnät. Det kommer du att behöva. Att du får möjlighet att studera är därför väldigt bra. Vad beträffar ”umgänge” på universitet tycker jag att du kan påpeka att det behövs, för många seminarier kräver förberedelse i grupp. Det kan innebära att man behöver träffas även kvällstid/helger. Det ingår liksom i studierna att man övar i att debattera och kritiskt granska teorier och metoder. För det krävs diskussion med andra studenter. Det är svårt att debattera med sig själv. Det är bra om du kan/hinner bygga upp en trygghet ekonomiskt och socialt innan allt blir offentligt. Du ljuger inte för att du vill ljuga, utan du ljuger för att du lever under obarmhärtiga villkor, och måste skydda dig själv så långt det bara går. Det är skillnad. Du har en genuin känsla för vad som är ”rätt” inom dig, därför gnager samvetet, men syftet med lögnen är att köpa tid för att du ska kunna sluta självutplåna dig. Du har antagligen några gungiga år framför dig. Ta stöd och hjälp där du kan få det. Glöm inte bort att också vara omsorgsfull med dig själv, och ljug tills du byggt upp ett skydd för dig, eller tills omvärlden blir tvungen att tåla din sanning. Var också rädd om dig så du inte hanterar eventuell ångest och stress med själdestruktivitet.

              Marianne Englund
              "Ingenting är tomt"

              "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

              Comment


              • #22
                Ursprungligen postat av Klas Visa inlägg
                ok sorry - du har ju naturligtvis rätt. ( Blir bara lite "carried away" när jag läser om unga människor som nu befinner sig i den situation som jag själv befann mig i en gång i tiden - men skall ta dessa diskussioner i en separat tråd eller via pm)
                Klart att man ska dela med sig av sina erfarenheter. Kan man dessutom göra det på ett klokt sätt kan andra verkligen ha glädje och nytta av det. Tänkte på ett gammalt JV-citat: Vad hjärtat är fullt av talar munnen Fast jag minns att det användes i mer negativa ordalag. Jag tycker man ska låta sitt hjärta tala, precis som du gör, i positiv bemärkelse.

                Marianne Englund
                "Ingenting är tomt"

                "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

                Comment


                • #23
                  Hej!

                  Nu vet jag inte om jag gör rätt för jag hamna på snabbsvar men vill göra ett nytt inlägg.

                  Jag har börjat gå i psykoterapi sen flera månader. Känner att allt börjar bli för jobbigt att bära. Blir medveten om hur mycket jag påverkats av tiden i JV. Vid ett besök hos en kinesiolog kom ett trauma fram, vilket var att jag känt mig som i ett fängelse under min JV tid. Jag grät i skcräck och i panik och det var väldigt obehagligt, det som kom upp känslomässigt och att bli medveten om hur jag känt. Det här plus allt som tas upp i psykoterapin är så jobbigt! jag vet inte hur jag ska bli en hel människa för det känns som jag bär på så mycket som behöver läkas. Just nu känns det som ett kaos och svårt att hantera, och veta hur jag ska fungera normalt igen. Vid ett tilfäle hos psykologen, när jag berättade om min barndom i JV, var jag tvungen att gå och kräkas. Det kom inget men allt var jobbigt. Jag är chockad av att förstå hur svårt jag upplevt allt. Plötsligt kommer alla känslor jag bärt på som barn fram, och jag känner mig inte i balans. Känner mig ar, irriterad, sårad, trött, ledsen...faktiskt melankolisk. Har tänkt på anti depressiva men vet inte om det är en lösning att dämpa allt. Allt det jag gått igenom påverkar mitt dagliga liv. Vet inte hur jag ska kunna jobba igenom det här, inte så smärtsamt. För jag vill bli den person jag är och vill vara, inte den jag tvingats till. För jag är ju fri! men tankar av skuld, måsten och annat sitter så hårt kvar.
                  Jag vågar inte leva fullt ut, pga av att jag känner skuld inför mina föräldrar om jag gör det. Men det känns som jag kvävs och är kvar i ett fängelse. Jag vill våga släppa mig själv fri och strunta i mina föräldrar...jag är ju 36 år!

                  Mina frågor är många (i texten) men kan försöka ha en specifik. Hur kan jag bli hel och hitta till mitt jag i allt det här kaoset/insikten?

                  Tack och kram!

                  Comment


                  • #24
                    Ursprungligen postat av Jag Visa inlägg
                    Hej!

                    Nu vet jag inte om jag gör rätt för jag hamna på snabbsvar men vill göra ett nytt inlägg.

                    Jag har börjat gå i psykoterapi sen flera månader. Känner att allt börjar bli för jobbigt att bära. Blir medveten om hur mycket jag påverkats av tiden i JV. Vid ett besök hos en kinesiolog kom ett trauma fram, vilket var att jag känt mig som i ett fängelse under min JV tid. Jag grät i skcräck och i panik och det var väldigt obehagligt, det som kom upp känslomässigt och att bli medveten om hur jag känt. Det här plus allt som tas upp i psykoterapin är så jobbigt! jag vet inte hur jag ska bli en hel människa för det känns som jag bär på så mycket som behöver läkas. Just nu känns det som ett kaos och svårt att hantera, och veta hur jag ska fungera normalt igen. Vid ett tilfäle hos psykologen, när jag berättade om min barndom i JV, var jag tvungen att gå och kräkas. Det kom inget men allt var jobbigt. Jag är chockad av att förstå hur svårt jag upplevt allt. Plötsligt kommer alla känslor jag bärt på som barn fram, och jag känner mig inte i balans. Känner mig ar, irriterad, sårad, trött, ledsen...faktiskt melankolisk. Har tänkt på anti depressiva men vet inte om det är en lösning att dämpa allt. Allt det jag gått igenom påverkar mitt dagliga liv. Vet inte hur jag ska kunna jobba igenom det här, inte så smärtsamt. För jag vill bli den person jag är och vill vara, inte den jag tvingats till. För jag är ju fri! men tankar av skuld, måsten och annat sitter så hårt kvar.
                    Jag vågar inte leva fullt ut, pga av att jag känner skuld inför mina föräldrar om jag gör det. Men det känns som jag kvävs och är kvar i ett fängelse. Jag vill våga släppa mig själv fri och strunta i mina föräldrar...jag är ju 36 år!

                    Mina frågor är många (i texten) men kan försöka ha en specifik. Hur kan jag bli hel och hitta till mitt jag i allt det här kaoset/insikten?

                    Tack och kram!
                    Hej, Jag!

                    Att påbörja en terapi och starta en förändringsprocess är i det flesta fall en utmaning, och det kan vara jobbigt att ”brottas” med sig själv. Det är ibland lättare att ”brottas” med andra, och det är därför man hellre gör det. Jag vet inte exakt vad du fått vara med om i din uppväxt, men om jag får lov att generalisera innebär en uppväxt i JV en hel del ångest och förnekelse. Det är viktigt att förneka en mängd känslor för de flesta känslor betraktas som en risk. Det är till exempel en risk att bli alltför nyfiken på olika saker i livet, för det kan locka en i fördärvet, då måste man kväva det. Att känna lust kan vara farligt. Ännu farligare är det om man bejakar något lustfyllt, vad det än är. Det måste man kväva. Att bli förälskad är farligt, kväv!, om det inte är någon döpt inom Sanningen. Att odla ett intresse som inte har andlig inriktning kan vara lockelser som Satan använder sig av, kväv! Till och med kontakt med människor är farligt om de är världsliga, vilket grundlägger en tillitsproblematik. Man blir ”duktig” på att kväva sin normalutveckling som JV-barn. Därtill växer JV barn upp med demonskräck, vilket skiljer sig från vanlig spökrädsla som många barn genomgår. Spökrädsla tas om hand genom sagor och spökberättelser med tillägget att det bara är fantasier, och man lär sig därigenom att hantera rädsla. Demonskräck kan inte tas om hand på det sättet, utan som JV barn får man med sig tillägget att demoner finns på riktigt och är ständigt ute efter att angripa en. Detta är en ganska vanlig JV-uppväxt. Allt detta är en grogrund för ångestproblematik i livet. Om det därtill inom JV-familjen finns ytterligare belastningar som misshandel, missbruk, övergrepp försvåras bilden desto mer. När man då som vuxen ”plötsligt” ska börja bejaka kan man bli både vilsen, osäker, rädd och skuldtyngd. Allt som varit ”förbjudet” eller som JV säger ”olämpligt” ska man börja vänja sig vid. Det kan väcka en stark ångest som tar sig uttryck på det sätt som du beskriver. Att börja känna känslor blir ångestfyllt för känslor har ju varit något riskfyllt. Tänk på att man som JV blir drillad i hur man borde vara, eller vad man måste göra, för att vara en godtagbar människa. Borde och måste väcker skuld. Skuld försöker man gottgöra, och som JV lärde man sig att gottgöra genom än mer förnekelse av sig själv och sina önskningar i livet, vilket bara leder till mer ångest. För man når aldrig till den där godtagbara nivån. Man borde alltid vara lite bättre. Att inte känna sig godtagbar leder till skamkänslor. Det är en tuff resa att göra med sig själv att utmana dessa känslor, och att vänja sig vid de andra känslor som JV betraktar som olämpliga. Känslor är normala och behövs för vår överlevnad, annars hade de inte funnits. Ingen känsla är bättre eller sämre än någon annan. De har alla sin funktion. Vissa är obehagligare, andra behagligare. De är när någon känsla kommer i ”överdosform” som det kan bli opraktiskt för en, men en känsla i sig kan aldrig vara fel. Känslor bara kommer och finns där, precis som vädret, ständigt närvarande och ständigt växlande. Det är när det stormar som det blir lite jobbigt och opraktiskt. Lite förenklat och kort, börja med att utforska en känsla i taget. Inför i ditt liv till exempel en ”nyfikenhetsdag” och bejaka allt som fångar din nyfikenhet. En ”lustdag” då du kan bejaka lustfyllda aktiviteter. Det är en början. När det gäller skuldkänslor inför dina föräldrar kan du fråga dig hur lång ”skuldavbetalningsplanen” ska vara? Du föddes inte för att uppfylla deras dröm i livet – hela ditt liv. De hade förmodligen ett ”önskebarn” som de ville forma när du föddes, men det projektet är avslutat i och med att du blivit vuxen, och själv ska ta dig an ditt liv. Man är inte ”skyldig” för att man vill ta sig an sitt eget liv. Det är det som är poängen med att bli vuxen.

                    Marianne Englund
                    "Ingenting är tomt"

                    "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

                    Comment


                    • #25
                      Ursprungligen postat av Edward Visa inlägg
                      Har du någon bra litteratur (tex. psykologi, skam etc.) att rekommendera för oss f.d. JV?
                      Hej Edward!

                      Jag har inte glömt din fråga, har bara inte hunnit kika igenom bokfloran... Det finns en hel del psykodynamiskt inriktad litteratur kring skam. Den kanske inte ger en heltäckande förståelse som passar just fd JV, men om man kombinerar viss psykologisk litteratur kring skam med litteratur/artiklar som speglar hederskulturer och hur dessa fungerar, och tar in religionspsykologiska perspektiv kring skam, kanske man kommer hyfsat nära det som man som JV varit med om. Det finns nämligen beröringspunkter med dessa tre perspektiv på skam. Ska försöka ta mig tid och sätta ihop ett litet "boktips-paket", eller så kan man gemensamt lägga upp ett på hemsidan?

                      Marianne Englund
                      "Ingenting är tomt"

                      "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

                      Comment


                      • #26
                        Hej! Jag undrar vad KBT-träning går ut på egentligen? Har en närstående som vistas på ett ställe fn där det bedrivs sådan träning. Vore tacksam för ett svar!

                        Comment


                        • #27
                          Ursprungligen postat av anonymous Visa inlägg
                          Hej!
                          Jag känner bara att jag behöver skriva av mig lite till någon. Jag är 18 år och ett döpt JV. Jag har sedan 16 års ålder (döpte mig när jag var 15) druckit, träffat några killar och ja, allt som en ungdom gör. Sista året har det eskalerat, det har varit många krogbesök, killar, ciggaretter, allt det där som man inte får. Jag har naturligtvis döljt det väldigt väl för mina föräldrar, hade dom vetat bara det allra minsta hade de blivit fruktansvärt arga, besvikna och förskjutit mig.

                          Jag vet att jag måste få leva mitt liv som jag vill, att jag inte kan stå för ett val jag gjort när jag var 15 resten av livet, men det är så fruktansvärt jobbigt. Allt ljugande, det dåliga samvetet. Att veta att någon dag kommer det fram, då vill de inte veta av mig mer. De är så fruktansvärt inskränkta, trots att båda mina föräldrar levde loppan när de var unga, så förstår de inte när jag vill göra något annat på en fredagkväll än kolla på idol med dom. Har jag en klänning som går 10 cm över knäna när jag ska på stan (med en världslig kompis) får jag knappt komma utanför dörren, till och med min 24-åriga syster står där och dömer mig. Och nyss frågade min mamma mig hur jag ska göra på nu när jag ska göra på universitetet och tillade "du begriper väl att du inte kan umgås med de i din klass".

                          Jag älskar min familj och släkt så otroligt mycket och tanken på att de inte kommer ha någon kontakt med mig i framtiden är så otroligt jobbig. Samtidigt som jag är och alltid varit en väldigt självständig person så vill jag ha dom i mitt liv. Mitt psyke håller på att krevera och jag med. Jag vet att jag måste ut men det är SÅ SVÅRT!!!!

                          Jag vet att det här inte är någon fråga men lite tips uppskattat. Bra tråd förresten!

                          /C
                          Bra initiativ att söka in på universitetet. Jag hoppas du valde en studieort långt från din hemort! Då blir du utsatt för mycket mindre kontroll! En nystart i livet är ett utomordentligt tillfälle att bli overksam. Låt helt enkelt bli att gå på möten på den nya orten. Om det dyker upp folk från församlingen kan du skylla på att studierna tar mycket tid! MEn försök fr a att hålla äldstekresten på den nya orten på distans; öppna inte om de ringer på dörren, svara inte i telefon om de ringer etc! Efter ett tag accepterar de troligen att du vill vara overksam. När det gått något år kan du lättare "flyga under radarn". Ett bra tips om du bor i andra hand eller i studentrum är att flytta ofta, nturligtvis utan att meddela någon i församlingen! Stor lycka till!

                          Comment


                          • #28
                            Ursprungligen postat av steppvargen Visa inlägg
                            Hej! Jag undrar vad KBT-träning går ut på egentligen? Har en närstående som vistas på ett ställe fn där det bedrivs sådan träning. Vore tacksam för ett svar!
                            google är din vän....
                            http://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_beteendeterapi
                            marianne kan säkert ge en bra summering på detta
                            pray, v. To ask the laws of the universe to be annulled on behalf of a single petitioner confessedly unworthy. (Ambrose Bierce)

                            Comment


                            • #29
                              Ursprungligen postat av steppvargen Visa inlägg
                              Hej! Jag undrar vad KBT-träning går ut på egentligen? Har en närstående som vistas på ett ställe fn där det bedrivs sådan träning. Vore tacksam för ett svar!
                              Hej, Steppvargen!

                              Uppfattar att din fråga innehåller mer än bara en undran över vad KBT är för något, så jag tar ut svängarna lite i mitt svar. Jag ger ett generellt svar, fast det betyder inte att det är just det som din närstående får som behandling. Jag vet ju inte var din närstående vistas, eller vilken grundutbildning de har som jobbar där. KBT används numer högt och lågt av alla möjliga typer av ”terapeuter”, ”livscoacher” och ”kändisar” som en bot för det mesta, men framförallt som ett sätt att ”bli lyckad”. Det är bra att vara lite skeptisk med andra ord.

                              Inom KBT-fältet ryms en hel del olika metoder och blandningar av teoribildningar. Något förenklat arbetar terapeut och ”klient” gemensamt mot ett uppsatt mål med en tydlig agenda. Terapeuten är aktiv och sitter inte med några ”dolda” funderingar, utan det ska råda en öppenhet, tydlighet och en överenskommelse om vad det hela går ut på. Därtill förväntas man som klient aktivt göra ”hemuppgifter” som leder mot det uppsatta målet. Handlar det om att bryta tankemönster finns en del tekniker man kan ta till och öva på. Handlar det om att bryta vanor gör man ett beteendeförändringsupplägg. Handlar det om att hantera olika känslor gör man ett exponeringsarbete för känslor för att vänja sig vid dem, och ”avladda” styrkan i reaktionerna - om de kommer i ”överdoserad” form och därigenom blir opraktiska för situationen. Det finns med andra ord olika ingångar till KBT-behandlingen man genomgår.

                              Centralt är dock att KBT behandlaren är skicklig på att göra en bra ”konceptualisering”, vilket betyder att det krävs en hel del kunskap om hur ”problemet” uppstått, hur det vidmakthållits genom personens eget sätt att försöka hantera det, samt vad som underlättar respektive försvårar en lösning/lindring av ”problemet”. Är man för snabb att tro sig veta hur det hänger ihop kan behandlingen bli verkningslös eller till och med förvärra problemet. För det är lätt att missa faktorer som i en komplex väv kan ha en inverkan på en persons mående, liv och lidande.

                              Några olika inriktningar på metoder som tillskriver sig tillhöra KBT-fältet är bland annat följande (för att nämna några): DBT – Dialektisk Beteendeterapi, Mindfulness, ACT – Acceptance and Commitment Terapy, Specifik fobiträning, ”ren” Kognitiv terapi, ”ren” Beteendeterapi och sedan kombinationen av dessa som är KBT, Schemafokuserad terapi, Mentaliseringsbaserad terapi. Det finns med andra ord en uppsjö av metoder. Det är då alltid bra att fråga den man ska gå i behandling hos vilken teorigrund behandlingen baseras på, och vilken kompetens personen ifråga har på just detta område. Fråga vilken metod som används och varför just denna metod skulle vara bäst lämpad i ”mitt fall”? Är det någon med verklig kompetens, eller är det någon som gärna vill ha en kompetens?

                              Marianne Englund
                              "Ingenting är tomt"

                              "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

                              Comment


                              • #30
                                Tack Marianne! för ditt uttömmande svar. Den närstående vistas (obestämd tid) på en institution av sluten karaktär där behandlingen sägs vara KBT-relaterad (Vadstena rättspsykiatriska). Han har indirekt påverkats av JV då föräldrarna varit medlemmar och en förälder fortfarande är verksam. Själv så har han alltid spjärnat emot - liksom indirekt hans syskon - föräldrarna har respekterat detta och inga av barnen har "tvingats" till RS. Men, de har ändå mobbats "psykiskt" av de "aktiva" ungdomarna i församlingen, vilka på denna osäkra grund har byggt sin egen relativa "frihet". Till skillnad från sina syskon så reagerade sonen på ett mera aggressivt vis, vilket innebar att han att sökte sig till subkulturer och allt vad detta innebar av LTO-trassel m m. Den religösa aspekten har således inte enbart varit dominerande och hur han svarar på KBT-behandlingen vet jag inte i skrivande stund. Naturligtvis, har det här inte varit fråga om religiösa terapeuter som arbetat utifrån religionstillhörighet, men då icke religiösa terapeuter vid en observation (en undersökning 1992 av Probst,Ostrom, Dean, och Mashburn 1992 "Comparative efficacy of religious and nonreligious cognitive-bhaveorial therapy for the treatment of clinical depression in religious individiuals" i Journal of Consulting and Clinical Psychological, 60 s. 94-103 - Signum nr 5). ansetts prestera ett bättre resultat än dito religösa - så saknar fn denna aspekt betydelse.
                                Last edited by steppvargen; 2011-09-13, 21:34.

                                Comment

                                Working...
                                X