Allmänt meddelande

Collapse

Läs innan du postar! - Regler & Netikett för Hjälpkällans Debattforum

Grova personangrepp, trakasserier och hot är förbjudet
Grova personangrepp riktade mot andra personer är förbjudet, liksom trakasserier, hot eller förtäckta hot. Detta gäller både i inlägg och PM och kan leda till avstängning. Att använda signatur eller avatar för att angripa en annan användare betraktas som trakasserier. Upprepade personangrepp som inte räknas till grova kan tillsammans resultera i en avstängning.


Användare har rätt till anonymitet
Den som publicerar andra användares personuppgifter, IP-nummer, eller inlägg med tydligt uppsåt att avslöja en annan användares identitet kommer att stängas av. Detta gäller både publikt och i PM.


Frågor om låsningar, borttagningar osv. diskuteras med moderator via PM
Frågor om raderade inlägg, låsta trådar osv diskuteras med berörd moderator via PM. Detta för att hålla en så hög nivå som möjligt på forumet. Skulle PM-dialogen inte fungera med belåtenhet, så är du dock välkommen att diskutera frågan vidare i avdelningen "Medlemsforum". Inlägg som postas i avdelningen "Medlemsforum" ska vara av intresse även för andra användare.


Reklam och annonsering är förbjuden
Den som postar kommersiell reklam (spam) i forumet blir avstängd, utan varning. Det är inte tillåtet att använda diskussionsforumet för annonsering.
Det är dock tillåtet att ha en länk till sin egen webbplats eller blogg i sin signatur, även om den är kommersiell. Det är tillåtet att nämna företag och bloggar i diskussioner så länge inte huvudsyftet är att marknadsföra dessa och det är relevant för diskussionen.


Missbruk av multipla konton är förbjudet
Det kan finnas godtagbara orsaker till att ha multipla konton, men missbruk av dessa - exempelvis att man omväxlande använder flera konton i samma tråd - kan resultera i avstängning av samtliga konton.


Netikett

Håll er till ämnet i tråden
Istället för att frångå aktuellt ämne i tråden, så starta hellre en ny tråd med ny rubrik. Inlägg som är off-topic kan raderas utan förvarning och motivering.


Anpassa rubriken till innehållet
Använd en rubrik som beskriver vad det är du vill diskutera. Undvik rubriker som ”Vem?” eller ”Hallå”. Moderatorn kan ändra din rubrik utan tillsägelse för att göra forumet mer överskådligt.


Flyttning av trådar
Moderatorerna på forumet kan flytta trådar mellan de olika forumdelarna för att göra forumet mer överskådligt.


Quota
Använd quotefunktionen så att debattörerna förstår vem som avses oavsett om de använder det linjära eller trådade visningsalternativet. Känner du dig osäker på hur funktionen fungerar – kontakta en moderator via PM.



Tack för att du följer våra forumregler!

..
See more
See less

Fråga Psykologen [Ställ dina frågor till en leg. Psykolog i denna tråd]

Collapse
This is a sticky topic.
X
X
  • Filter
  • Klockan
  • Show
Clear All
new posts

  • Fråga Psykologen [Ställ dina frågor till en leg. Psykolog i denna tråd]

    Det här är en spikad tråd för dig som vill ställa frågor till en legitimerad psykolog.

    Presentation:

    Jag heter Marianne Englund och är legitimerad psykolog med psykodynamisk grundutbildning, kompletterad med KBT-utbildning. Jag är även uppvuxen inom Jehovas vittnen. Döpte mig vid 14 års ålder, blev overksam omkring 24 års ålder och utesluten vid 34. Kontakten med Hjälpkällan skedde vid 44 års ålder. Idag definierar jag mig som agnostiker.

    På Hjälpkällan fungerar jag för närvarande som krisstöd, och kommer nu även att skriva en serie temaartiklar kring avhopp från Jehovas vittnen.

    I den här tråden är ni välkomna att ställa era personliga frågor som rör avhopp och dess konsekvenser, och jag kommer att svara utifrån ett psykologiskt perspektiv.

    Ett par förhållningsregler för tråden:
    • Ställ din fråga så utförligt som möjligt från början - tänk dig det gärna som en insändare till en psykolog på en tidningsredaktion.

    • Det är okay att ställa följdfrågor, men för längre diskussioner hänvisar vi till PM.


    Här kan du läsa en längre presentation av Marianne Englund

    Artiklar av Marianne Englund i serien Ur en psykologs synvinkel:

    Skuld och skambärare
    Vart tar skammen vägen? Om kommittéförhör ur ett psykologiskt perspektiv
    Hur blir livet utan hopp om evigt liv?

    x
    Last edited by Noomi; 2013-06-27, 09:19. Anledning: Uppdaterat länkar
    "It takes a lot of courage to release the familiar and seemingly secure, to embrace the new. But there is no real security in what is no longer meaningful. There is more security in the adventurous and exciting, for in movement there is life, and in change there is power."
    | Följ Hjälpkällan på Facebook |

  • #2
    Här är en fråga: Varför håller vissa av före detta JV att "älta" om detta med JV som tex. i detta forum? På så sätt att man fortfarande är lite intresserad om hur det går i JV och ny litteratur osv. Vissa fd JV lämnar och sedan är det bra med det. Har vi andra inte kommit över det än? Har de kommit längre i sin bearbetning som inte behöver detta forum?
    Den som simmar i en kloak tvingas svälja en del dåliga saker

    Comment


    • #3
      Hur gör man?

      Hur går man vidare med sitt liv?
      Ena dagen känner man sig fri och lycklig, för att nästa vilja återvända för att få en chans att förklara för alla att det inte gick till som de tror, att det inte är som de framställer det...
      Om jag inte återvänder får jag ingen chans att förklara, och för att återvända så krävs det att jag visar en tro som jag fråntogs när jag uteslöts mot min vilja på "oskriftenliga grunder".
      Att de uteslöt mig så lättvindigt, ger mig bara en känsla av att de själva inte tror, för HUR skulle de annars våga "döma mig till döden" utan grund?

      Jag är arg och besviken för att de genom sitt handlande fråntog mig min tro. Samtidigt är jag lättad, för "om det nu inte är sanningen" så vill jag hellre leva mitt liv utan pekpinnar.

      Jag är ledsen och besviken för att så många av mina "sanna" vänner var beredda att vända mig ryggen utan att blinka, bara för att någon "befallde" det. Vansinnig för att min mans familj/släkt helt brutit kontakten med honom/oss, TROTS att de sade sig tycka att allting gick fel till. TROTS att de kände till omständigheterna. Äkta kärlek va? Ordet familj fick plötsligt ingen innebörd.

      Tomhet.

      Som utesluten är man rättslös. Vi har inga vänner. Jag skojar om det med mina barn när de tycker att vi ska återvända så vi har några att umgås med; -Tycker ni inte att mamma ska gå fram till någon som ser trevlig ut på stan och fråga "Hej, ska vi va?" "Vill ni leka med oss?" istället?

      Jag får hälsningar genom mina barn från vittnen på fb att de saknar mig. Jag saknar dem också. Men för att komma tbx krävs en lögn, och jag kan inte förmå mig. Jag uteslöts ju för att jag vägrade ljuga eller vinkla sanningen.

      Jag går omkring och väntar... På vad? Plötslig insikt om hur/vad jag ska göra? Hur gör man för att "gilla läget" och släppa alla "vänner", skaffa sig ett nytt nätverk, acceptera att vår baby får växa upp utan farföräldrar/farbröder/fastrar/kusiner...? Hur går man vidare med sitt liv? Hur gör man för att börja leva...?
      Tom

      Comment


      • #4
        Ursprungligen postat av Edward Visa inlägg
        Här är en fråga: Varför håller vissa av före detta JV att "älta" om detta med JV som tex. i detta forum? På så sätt att man fortfarande är lite intresserad om hur det går i JV och ny litteratur osv. Vissa fd JV lämnar och sedan är det bra med det. Har vi andra inte kommit över det än? Har de kommit längre i sin bearbetning som inte behöver detta forum?


        Jag kommer att svara och resonera på en generell nivå på dina tre frågor. Det innebär att svaren kanske inte är till fullo giltiga på individnivå, men det kan finnas aspekter som ger ett förståelseperspektiv på det. Jag ska också försöka och begränsa mig i mitt svar till ett perspektiv. Det finns alltid flera…

        Varför håller vissa fd JV att älta detta med JV?

        Att lämna JV är en lång process. Man lämnar ett ”kollektivt tänk”, en grupptillhörighet, där den egna identiteten definieras utifrån grupptillhörigheten. Man är ju först och främst ett Jehovas vittne, sedan kommer de individuella på en underordnad plats, och det individuella uttrycket måste hållas på en minimal nivå (man har ju ett ansvar för församlingens rykte och anseende). När man ska kliva ut i ”världen” kliver man till ett individualistiskt tänk, där man plötsligt ska uttrycka sin egen särart som man dessutom är otränad i. I det skiftet sker en ”identitetskris”. Man tvingas in i att börja definiera sig som individ. En ”ny” identitet behöver komma till och en livsomställning sker. Att ”älta”, om vi nu ska kalla det så, kan vara en del av denna process – att hitta till nya sätt att definiera sin individualitet. Det är nu tillåtet att tycka vad man vill om litteraturen, organisationen och alla regler. Det är viktigt att få lov att göra det. Den processen kanske inte tar fart förrän efter ett tag som utesluten, eftersom det i början av uteslutningsperioden inte är ovanligt att man väljer att leva i ett ”ingenmansland” (varken i sanningen eller i världen) med en tanke att kanske kunna gå tillbaka. Man förblir ”sanningen” lojal en period, och man vill bevara åtminstone relationen till Jehova – för säkerhets skull. Därtill vill man inte bli definierad som ”avfälling”. Det är tillräckligt smärtsamt att bära identiteten ”utesluten”. Därför kan det ta ett antal år innan man är klar med ”ältandet”. Man ”känner sig” som ett Jehovas vittne ett tag då det faktiskt varit ens identitet till fullo. Det är som att flytta till ett annat land – man förblir ”svensk” ett bra tag, och är upptagen av vad som händer i Sverige. De ”andra” som du menar bara tycks kliva ut och som inte ”ältar” har kanske startat en process inom sig långt innan den blev uppenbar för omvärlden. Håller med ett inlägg i tråden i jämförelsen med processen som sker i en skilsmässa. En skilsmässa startar långt innan den sker rent konkret, och pågår ett tag efter den genomförts. Även där sker ett visst ”ältande” för att hitta till en ny identitet och ett nytt liv. Om ”ältandet” handlar om reflektion kan det ge en insikt och en förståelse för ”problemet”, men fastnar man i sin berättelse utan att man hittar nya nyanser/perspektiv blir det svårt att omdefiniera sig. Om ältandet hänger ihop med en depression leder den inte till något nytt, utan då förstärker den det depressiva och det blir svårt att häva, komma ur depressionen.

        Har vi andra inte kommit över det än? Har de kommit längre i sin bearbetning?
        Jag tänkte spontant: kommit över vad?

        Vi människor är våra berättelser och våra erfarenheter. Vi har dessutom ”favoritberättelser” som vi återkommer till med jämna mellanrum. Ta vilken släktträff som helst – visst återkommer ”samma” berättelser om vårt förflutna och våra minnen? Det är ett sätt att definiera sig och den tillhörighet man kan känna. Att ”komma över” tänker jag handlar mer om att kunna minska sitt lidande som är det väsentliga. Just graden av lidande är av betydelse, snarare än frågan hur eller om man ägnar sig åt vad JV ”sysslar” med. Om frågan ”vad sysslar JV med?” inte skapar lidande kan man betrakta det som ett intresseområde, eller se det som en del av en process man är inne i, på väg till en ny identitet. Har man ett lidande behöver man lindring av det, och då kan det handla om till exempel depression, ångest, självskadebeteende och då kan man inte bortse från erfarenheterna och tankemönstren JV-tiden gett. Jag tänker att det därför är viktigt att skilja ut vad ältandet handlar om.

        Jag stannar här i mitt resonemang. Om jag missförstått din fråga reagera gärna.

        Marianne Englund
        "Ingenting är tomt"

        "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

        Comment


        • #5
          Ursprungligen postat av MissBehave Visa inlägg
          Hur går man vidare med sitt liv?
          Ena dagen känner man sig fri och lycklig, för att nästa vilja återvända för att få en chans att förklara för alla att det inte gick till som de tror, att det inte är som de framställer det...
          Om jag inte återvänder får jag ingen chans att förklara, och för att återvända så krävs det att jag visar en tro som jag fråntogs när jag uteslöts mot min vilja på "oskriftenliga grunder".
          Att de uteslöt mig så lättvindigt, ger mig bara en känsla av att de själva inte tror, för HUR skulle de annars våga "döma mig till döden" utan grund?

          Jag är arg och besviken för att de genom sitt handlande fråntog mig min tro. Samtidigt är jag lättad, för "om det nu inte är sanningen" så vill jag hellre leva mitt liv utan pekpinnar.

          Jag är ledsen och besviken för att så många av mina "sanna" vänner var beredda att vända mig ryggen utan att blinka, bara för att någon "befallde" det. Vansinnig för att min mans familj/släkt helt brutit kontakten med honom/oss, TROTS att de sade sig tycka att allting gick fel till. TROTS att de kände till omständigheterna. Äkta kärlek va? Ordet familj fick plötsligt ingen innebörd.

          Tomhet.

          Som utesluten är man rättslös. Vi har inga vänner. Jag skojar om det med mina barn när de tycker att vi ska återvända så vi har några att umgås med; -Tycker ni inte att mamma ska gå fram till någon som ser trevlig ut på stan och fråga "Hej, ska vi va?" "Vill ni leka med oss?" istället?

          Jag får hälsningar genom mina barn från vittnen på fb att de saknar mig. Jag saknar dem också. Men för att komma tbx krävs en lögn, och jag kan inte förmå mig. Jag uteslöts ju för att jag vägrade ljuga eller vinkla sanningen.

          Jag går omkring och väntar... På vad? Plötslig insikt om hur/vad jag ska göra? Hur gör man för att "gilla läget" och släppa alla "vänner", skaffa sig ett nytt nätverk, acceptera att vår baby får växa upp utan farföräldrar/farbröder/fastrar/kusiner...? Hur går man vidare med sitt liv? Hur gör man för att börja leva...?
          Hej, Miss Behave

          Jag har läst din fråga och återkommer till dig med svar. Hann bara svara på den första frågan ställd av Edward.
          "Ingenting är tomt"

          "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

          Comment


          • #6
            Ursprungligen postat av Marianne Englund
            Privata eller "känsliga" frågor kan man ställa via PM. Där är det även möjligt att ha lite längre resonemang, eller om det behövs kan kontakt ske via mail. I tråden kan man ställa lite mer "allmänna" frågor/funderingar. Jag svarar kanske lite kortare i "tråden" om det är möjligt. Diskuteras bara en fråga hinner jag mer, men blir det många tar jag dem i den ordning de inkommer.

            Marianne Englund
            Vill också tillägga att jag ska försöka svara inom en vecka på ställda frågor.
            "Ingenting är tomt"

            "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

            Comment


            • #7
              Ursprungligen postat av Marianne Englund Visa inlägg
              Jag kommer att svara och resonera på en generell nivå på dina tre frågor. Det innebär att svaren kanske inte är till fullo giltiga på individnivå, men det kan finnas aspekter som ger ett förståelseperspektiv på det. Jag ska också försöka och begränsa mig i mitt svar till ett perspektiv. Det finns alltid flera…

              Varför håller vissa fd JV att älta detta med JV?

              Att lämna JV är en lång process. Man lämnar ett ”kollektivt tänk”, en grupptillhörighet, där den egna identiteten definieras utifrån grupptillhörigheten. Man är ju först och främst ett Jehovas vittne, sedan kommer de individuella på en underordnad plats, och det individuella uttrycket måste hållas på en minimal nivå (man har ju ett ansvar för församlingens rykte och anseende). När man ska kliva ut i ”världen” kliver man till ett individualistiskt tänk, där man plötsligt ska uttrycka sin egen särart som man dessutom är otränad i. I det skiftet sker en ”identitetskris”. Man tvingas in i att börja definiera sig som individ. En ”ny” identitet behöver komma till och en livsomställning sker. Att ”älta”, om vi nu ska kalla det så, kan vara en del av denna process – att hitta till nya sätt att definiera sin individualitet. Det är nu tillåtet att tycka vad man vill om litteraturen, organisationen och alla regler. Det är viktigt att få lov att göra det. Den processen kanske inte tar fart förrän efter ett tag som utesluten, eftersom det i början av uteslutningsperioden inte är ovanligt att man väljer att leva i ett ”ingenmansland” (varken i sanningen eller i världen) med en tanke att kanske kunna gå tillbaka. Man förblir ”sanningen” lojal en period, och man vill bevara åtminstone relationen till Jehova – för säkerhets skull. Därtill vill man inte bli definierad som ”avfälling”. Det är tillräckligt smärtsamt att bära identiteten ”utesluten”. Därför kan det ta ett antal år innan man är klar med ”ältandet”. Man ”känner sig” som ett Jehovas vittne ett tag då det faktiskt varit ens identitet till fullo. Det är som att flytta till ett annat land – man förblir ”svensk” ett bra tag, och är upptagen av vad som händer i Sverige. De ”andra” som du menar bara tycks kliva ut och som inte ”ältar” har kanske startat en process inom sig långt innan den blev uppenbar för omvärlden. Håller med ett inlägg i tråden i jämförelsen med processen som sker i en skilsmässa. En skilsmässa startar långt innan den sker rent konkret, och pågår ett tag efter den genomförts. Även där sker ett visst ”ältande” för att hitta till en ny identitet och ett nytt liv. Om ”ältandet” handlar om reflektion kan det ge en insikt och en förståelse för ”problemet”, men fastnar man i sin berättelse utan att man hittar nya nyanser/perspektiv blir det svårt att omdefiniera sig. Om ältandet hänger ihop med en depression leder den inte till något nytt, utan då förstärker den det depressiva och det blir svårt att häva, komma ur depressionen.

              Har vi andra inte kommit över det än? Har de kommit längre i sin bearbetning?
              Jag tänkte spontant: kommit över vad?

              Vi människor är våra berättelser och våra erfarenheter. Vi har dessutom ”favoritberättelser” som vi återkommer till med jämna mellanrum. Ta vilken släktträff som helst – visst återkommer ”samma” berättelser om vårt förflutna och våra minnen? Det är ett sätt att definiera sig och den tillhörighet man kan känna. Att ”komma över” tänker jag handlar mer om att kunna minska sitt lidande som är det väsentliga. Just graden av lidande är av betydelse, snarare än frågan hur eller om man ägnar sig åt vad JV ”sysslar” med. Om frågan ”vad sysslar JV med?” inte skapar lidande kan man betrakta det som ett intresseområde, eller se det som en del av en process man är inne i, på väg till en ny identitet. Har man ett lidande behöver man lindring av det, och då kan det handla om till exempel depression, ångest, självskadebeteende och då kan man inte bortse från erfarenheterna och tankemönstren JV-tiden gett. Jag tänker att det därför är viktigt att skilja ut vad ältandet handlar om.

              Jag stannar här i mitt resonemang. Om jag missförstått din fråga reagera gärna.

              Marianne Englund
              Mycket intressant ! Bra sortering av begreppen.
              Tro inte på någonting utan att det stämmer med ditt eget omdöme och ditt eget förnuft. Oavsett var du läste det eller vem som sade det.
              - Siddhartha Gautama ( Buddha )

              Comment


              • #8
                Ursprungligen postat av MissBehave Visa inlägg
                Hur går man vidare med sitt liv?
                Ena dagen känner man sig fri och lycklig, för att nästa vilja återvända för att få en chans att förklara för alla att det inte gick till som de tror, att det inte är som de framställer det...
                Om jag inte återvänder får jag ingen chans att förklara, och för att återvända så krävs det att jag visar en tro som jag fråntogs när jag uteslöts mot min vilja på "oskriftenliga grunder".
                Att de uteslöt mig så lättvindigt, ger mig bara en känsla av att de själva inte tror, för HUR skulle de annars våga "döma mig till döden" utan grund?

                Jag är arg och besviken för att de genom sitt handlande fråntog mig min tro. Samtidigt är jag lättad, för "om det nu inte är sanningen" så vill jag hellre leva mitt liv utan pekpinnar.

                Jag är ledsen och besviken för att så många av mina "sanna" vänner var beredda att vända mig ryggen utan att blinka, bara för att någon "befallde" det. Vansinnig för att min mans familj/släkt helt brutit kontakten med honom/oss, TROTS att de sade sig tycka att allting gick fel till. TROTS att de kände till omständigheterna. Äkta kärlek va? Ordet familj fick plötsligt ingen innebörd.

                Tomhet.

                Som utesluten är man rättslös. Vi har inga vänner. Jag skojar om det med mina barn när de tycker att vi ska återvända så vi har några att umgås med; -Tycker ni inte att mamma ska gå fram till någon som ser trevlig ut på stan och fråga "Hej, ska vi va?" "Vill ni leka med oss?" istället?

                Jag får hälsningar genom mina barn från vittnen på fb att de saknar mig. Jag saknar dem också. Men för att komma tbx krävs en lögn, och jag kan inte förmå mig. Jag uteslöts ju för att jag vägrade ljuga eller vinkla sanningen.

                Jag går omkring och väntar... På vad? Plötslig insikt om hur/vad jag ska göra? Hur gör man för att "gilla läget" och släppa alla "vänner", skaffa sig ett nytt nätverk, acceptera att vår baby får växa upp utan farföräldrar/farbröder/fastrar/kusiner...? Hur går man vidare med sitt liv? Hur gör man för att börja leva...?
                Hej MissBehave!

                Jag kan svara både generellt och personligt, då din fråga är mer av personlig karaktär, men med det personliga får jag vara mer varsam med, eftersom jag inte har hela bilden klar för mig hur det exakt är, just för dig. Men när jag läste din beskrivning fick jag en bild i mitt huvud som (på JV-manér) får illustrera den ”resa” du påbörjat:

                Att lämna JV kan liknas vid att lämna ”landet” – sjövägen. En del får ta roddbåten ut till havs och det blir kämpigt, andra tar snabbgående motorbåtar – fort ska det gå, ytterligare någon seglar iväg med vinden… men det blir gungigt med omväxlande väderförhållanden. Många har gett sig ut utan vare sig sjökort eller kompass, och vet då inte vart de är på väg eller var grunden lurar. De vet bara att de måste ge sig iväg. Det kan ta olika lång tid att komma i land på ett nytt ställe. Några pausar på små kobbar i sin ensamhet och funderar om det är värt mödan? De vet ju inte riktigt vart de ska ta i land, och blir det verkligen bra där borta? Denna mödosamma resa befinner du dig i, men jag vet inte i vilken sorts båt du kommit iväg i, men du är på väg, helt klart.

                Du sitter i ett dilemma… Du har med all rätt ett behov av upprättelse, då du fått smaka på mänsklig orättvisa. När man inte får någon upprättelse från de som behandlat en orättvist återstår bara att upprätta sig själv. Det innebär kanske att det inte är värt att gå tillbaka för att förklara. De lyssnade antagligen inte ens första gången du försökte förklara. Om du fortsätter försöka dränerar du bara dig själv på energi i kampen att försöka nå fram till upprättelse från deras sida.

                Din beskrivning visar på hur komplext det blir. Det är logiskt och naturligt att du blir arg och besviken när de berövat dig rätten att få utöva din tro i gemenskap. Glad och lättad över befrielsen från mänskliga regelsystem som kan kväva dig om de inte är i harmoni med de önskningar eller den längtan du själv bär på. Tvivel över om det i alla fall är ”sanningen” på riktigt, eller en total bluff, och vad är i så fall sant, rätt och riktigt? Det leder till dessa dubbla tankar som du beskriver – blandningen av att tänka i JV-banor men även tänka ”fritt”. Det är naturligt i processen. JV-tänket har ju dominerat och hjärnan har varit van att tänka just så… Världsligt tänk har ju dessutom varit farligt och förbjudet. Därtill signalerar dina känslor hur det faktiskt är för dig. Att lämna, eller bli utslängd från JV innebär en sorg då också en del gott och positivt går förlorat. Det är klart att det blir en tomhet i det. Denna tomhet kan bli svår att fylla med nytt innehåll. Det kan bli mödosamt att försöka knyta nya vänskapsband med människor som man tidigare varit tvungen att hålla på distans. Det är dessutom svårt då det inte alltid är lätt att få andra att förstå det man levt i.

                Jag uppfattar att du har ett genuint ”hjärta”, att du är genuin med dig själv. Denna genuina inställning gjorde förmodligen att du trodde uppriktigt, men det genuina i dig fick dig kanske också att sätta en gräns för vad organisationen fick göra med dig. Det är en väg att förbli sig själv trogen, sätta en gräns för självutplåning. Priset du fick betala blev ensamhet och en väntan på ”livet” som du vill leva.

                Hur gör man för att börja leva?

                Det är inte helt enkelt att svara på, men jag ska delge några tankar. Något som är bra att hålla liv i är nyfikenhet. Bli nyfiken på det mesta! Det kan leda till intressant innehåll i livet. Nyfikenhet och lust är annars något som går förlorat när man blir deprimerad. När man väl är deprimerad hamnar man i ”väntan på lusten”, och man glömmer bort att vara nyfiken. Inget är ju ändå intressant eller roligt när man befinner sig i depressionen. Depressionen gör att man ägnar sig åt tankar om hopplöshet, skuld och förluster. Det gör att grundtemat blir - ”det är ingen idé”… Men att vänta på att man ska få lust att göra saker, är som att vänta på att få bra kondition innan man börjar träna. Lusten måste väckas till liv och ”matas”. Det räcker inte med att göra något en gång, precis som det inte räcker med att jogga en gång för att få bra kondition. Att börja leva innebär en ansträngning att genom nyfikenhet ge sig själv nya upptäckter. Sorgen kommer att finnas med parallellt. Du nämner flera saker som gör det sorgesamt. Förlust av vänner, familj och innehåll i livet. Det går att få lindring, men minnena och erfarenheterna kommer att finnas med dig. En början till att börja leva kan vara att bli nyfiken. Öppna upp för helt nya intressen att utforska. Det kan om det vill sig väl att nya vänskapsband kan knytas i sammanhang man inte tidigare befunnit sig i. Det kan göra att depressionen kanske håller sig borta, eller att den inte blir lika fullt så tung att bära. Det är svårt att helt kort ge råd i frågan, men detta är några tankar om en början att hitta till livet som man vill leva…

                Marianne Englund
                "Ingenting är tomt"

                "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

                Comment


                • #9
                  Hur hittar man sitt eget jag efter 40 år i bur? Hur gör man för att inte ramla tillbaka i sitt "fogliga" jag utan göra det jag vill? Hur gör man för att sluta utplåna sig själv?

                  Bakgrund: Jag är uppväxt i JV var som liten mycket frågvis, nyfiken och framåt. Efter min mammas död (jag var 4 år) och pappas giftermål med en ny fru som visade sig vara som Askungens styvmor (fysisk och psykisk misshandel) var jag tvungen att stänga in allt för att överleva. Bli en lydig och foglig dotter. Inombords var jag rebellisk och har gjort allt utom att ****** runt och tagit droger medans fasaden utåt var hellylle JV.
                  Enda sättet att komma hemifrån var att gifta sig tidigt vilket jag också gjorde samma vecka jag blev 20 och flyttade 30 mil från hemorten. Slut på den fysiska och psykiska misshandeln ja men "fogligheten" fanns kvar. Fick barn snabbt och vardagslunken flöt på. Efter 10 år med skitjobb och hemma med barn började jag läsa på komvux och sedan på universitetet (lite rebellisk fortfarande) fick ett jobb jag älskar. skaffade kompisar utanför JV. Min son visade sig inte vilja vara JV vilket vi tillät. min dotter blev utesluten för 2 år sedan, vi har inte brutit kontakten med henne och tänker inte göra det heller. Jag själv har inte varit aktiv på ca 3 år. Det senaste året har jag haft en djup depression men tack vara terapi så har jag nu näsan ovan vattenytan. Jag är nyfiken, läser mycket, spelar instrument och är i övrigt kreativ (vilket jag inte klarat av att vara på flera år) men fortfarande så tar det stopp när jag ska försöka få fatt i min vilja och vad jag vill med resten av livet. Om jag vill åka in till stan för att se Stockholms längsta bokbord och min man vill att jag ska vara hemma så stannar jag hemma. Om han vill att jag ska sitta hemma o vänta på honom så i 95% av fallen så ger jag vika. Det känns som om jag tar för mycket hänsyn innan jag ens har fått fatt i vad jag vill.
                  Hur gör man för att öppna buren o flyga? Dit JAG vill (om jag nu hittar vad jag vill.)

                  Comment


                  • #10
                    Bra svar Marianne!


                    Bör jag skämmas och berätta för nya bekanta att man har tillhört JV?

                    Jag tycker det är oerhört jobbigt att se vittnen på stan som kände en - normalt?
                    Att jag känner så, betyder det att de fortfarande styr och har makt över en?

                    Om jag ändå nickar eller säger hej till JV, visar jag då ingen respekt för deras anordningar eller borde man respektera uteslutningsanordningen och avstå att säga hej?

                    Har du någon bra litteratur (tex. psykologi, skam etc.) att rekommendera för oss f.d. JV?
                    Den som simmar i en kloak tvingas svälja en del dåliga saker

                    Comment


                    • #11
                      Ursprungligen postat av Mary Visa inlägg
                      Hur hittar man sitt eget jag efter 40 år i bur? Hur gör man för att inte ramla tillbaka i sitt "fogliga" jag utan göra det jag vill? Hur gör man för att sluta utplåna sig själv?

                      Bakgrund: Jag är uppväxt i JV var som liten mycket frågvis, nyfiken och framåt. Efter min mammas död (jag var 4 år) och pappas giftermål med en ny fru som visade sig vara som Askungens styvmor (fysisk och psykisk misshandel) var jag tvungen att stänga in allt för att överleva. Bli en lydig och foglig dotter. Inombords var jag rebellisk och har gjort allt utom att ****** runt och tagit droger medans fasaden utåt var hellylle JV.
                      Enda sättet att komma hemifrån var att gifta sig tidigt vilket jag också gjorde samma vecka jag blev 20 och flyttade 30 mil från hemorten. Slut på den fysiska och psykiska misshandeln ja men "fogligheten" fanns kvar. Fick barn snabbt och vardagslunken flöt på. Efter 10 år med skitjobb och hemma med barn började jag läsa på komvux och sedan på universitetet (lite rebellisk fortfarande) fick ett jobb jag älskar. skaffade kompisar utanför JV. Min son visade sig inte vilja vara JV vilket vi tillät. min dotter blev utesluten för 2 år sedan, vi har inte brutit kontakten med henne och tänker inte göra det heller. Jag själv har inte varit aktiv på ca 3 år. Det senaste året har jag haft en djup depression men tack vara terapi så har jag nu näsan ovan vattenytan. Jag är nyfiken, läser mycket, spelar instrument och är i övrigt kreativ (vilket jag inte klarat av att vara på flera år) men fortfarande så tar det stopp när jag ska försöka få fatt i min vilja och vad jag vill med resten av livet. Om jag vill åka in till stan för att se Stockholms längsta bokbord och min man vill att jag ska vara hemma så stannar jag hemma. Om han vill att jag ska sitta hemma o vänta på honom så i 95% av fallen så ger jag vika. Det känns som om jag tar för mycket hänsyn innan jag ens har fått fatt i vad jag vill.
                      Hur gör man för att öppna buren o flyga? Dit JAG vill (om jag nu hittar vad jag vill.)
                      Först och främst vill jag säga: Gott att du lyckats få näsan över vattenytan. Depression är inte det lättaste att tampas med. Att förlora all energi, lust och motivation, men ändå på något sätt ta sig an livet, det är verkligen en prestation. Depression handlar många gånger om förluster i livet. Du har dessutom upplevt en mycket svår förlust tidigt i livet – förlusten av en förälder. Det är inte vid 4 års ålder man ska behöva begrava en förälder. Det är något som vanligtvis sker i vuxenlivet, då man är något bättre rustad för det. In i ditt liv kom då en ny kvinna som förmodligen inte kunde hantera den nya familj som ni blev. Kanske florerade starka känslor som du blev ”duktig” på att överleva. Fogligheten blev en överlevnadsstrategi. Det är en lång tid av ”prägling” i foglighet, vilket gjort att det numer sker automatiskt, trots att det inte längre krävs för ”överlevnad”. Jag tror att den nyfikna, frågvisa och framåt – personligheten finns kvar. Du behöver väcka liv i ”henne” igen. Den delen kallar du ”rebellisk”. Kanske är det egentligen andras tyckande om denna framåt tjej som du var, som även blivit ett sätt att kommentera dig själv? Jag kanske har helt fel i min undran, men eftersom du var tvungen att kväva din ”fria själ” och bli foglig blev den ”fria själen” kallad rebellisk. En titel med lite negativ stämpel ur JV-perspektiv.

                      Det är en process att hitta vad man vill och träna på att faktiskt också göra det man vill. Det är bra att du uppmärksammat att du ”ger vika”. Det är en bra början att kunna göra något åt det. Nu vet inte jag om du utsätts för ”press”, tvång, eller får en vädjan och därmed ställer dina egna önskningar på andra plats. Hur snabbt och lätt fångar du upp någon annans önskan? Kanske märker inte den andre ens att du ”ger vika”? Jag kan inte utläsa i din beskrivning hur det samspelet ser ut när du ger vika. Ibland får man förhålla sig rent praktiskt till saker när man vill förändra något. Kanske ska du införa en ”egodag”? En dag då du får göra som du vill, utan att ta hänsyn till någon annans önskan. En gång i månaden? En gång i veckan? Det är en praktisk fråga och smaksak, men att pröva på att regelbundet ge sig själv en dag då man tränar på att inte ”ge vika” eller visa hänsyn. Det kan man göra på andra dagar. Det blir ett lite kort svar, men du får gärna återkomma om jag missat något.

                      Marianne Englund
                      "Ingenting är tomt"

                      "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

                      Comment


                      • #12
                        Ursprungligen postat av Edward Visa inlägg
                        Bra svar Marianne!

                        Tack!


                        Bör jag skämmas och berätta för nya bekanta att man har tillhört JV?


                        Skam är jobbigt, men ett sätt att reducera skam är att inte hålla saker hemligt. Det kräver förstås mod att utmana skamkänslan. Men jag vill också säga att det är sunt med integritet, vilket innebär att man kan välja till vem man berättar saker om sitt liv. Du får pejla in vilka som du vill delge saker om dig själv. Att berätta om erfarenheter som JV-tiden gett en kan vara för en del intressant, för andra inget märkvärdigt. Det kan vara skönt att slippa ”smyga” med det.


                        Jag tycker det är oerhört jobbigt att se vittnen på stan som kände en - normalt?
                        Att jag känner så, betyder det att de fortfarande styr och har makt över en?

                        Jag tänker att det blir jobbigt för de påminner om ett skuld- och skambeläggande. Det tar lite tid innan denna reaktion lägger sig, eller tonar ner sig. Egentligen har de ingen ”makt” eller förmåga att styra över dina val. Mötet väcker jobbiga känslor, ja, men även om känslan väcks betyder det inte att det skulle vara ett bevis på deras makt att styra. Känslan väcks för det är faktiskt människor man känner och har umgåtts med. Det onormala är att de plötsligt låtsas som om man inte finns. När någon vänder bort sin blick ifrån en, väcks skamkänslan i en. Den kommer automatiskt, det är så vi människor fungerar. Vill man väcka skam i någon väljer man att inte se den personen. Ett sätt att reducera det jobbiga är att inte undvika mötet eller blicken. De är de som ”måste” förhålla sig till dig. Du är fri att göra hur du vill i mötet.


                        Om jag ändå nickar eller säger hej till JV, visar jag då ingen respekt för deras anordningar eller borde man respektera uteslutningsanordningen och avstå att säga hej?

                        Jag tycker att det tillhör ”socialt hyfs” att säga hej. Du är fri att ha ”socialt hyfs” eftersom du inte är ålagd att följa den regeln. Regeln gäller ju för de som fortfarande är kvar. De har ett krav, inte du.


                        Har du någon bra litteratur (tex. psykologi, skam etc.) att rekommendera för oss f.d. JV?

                        Jag får undersöka saken

                        Marianne Englund
                        Ursäkta att jag svarar i citatet... Är lite av en "datalektiker"
                        "Ingenting är tomt"

                        "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

                        Comment


                        • #13
                          Tack för svar på mina frågor! Du har helt rätt i att ordet "rebellisk" kommer av att det var ju fel att vara så "fri". Men samtidigt är jag lite stolt över att jag vågade :-)
                          Det är en bra ide med en "egodag"! Försöker få in sådana så ofta det går, men det är så lätt att trilla ner i det gamla vanliga. Det är mycket svårare att kämpa varje dag.
                          Min högsta önskan är att slippa "överleva" och börja leva istället!

                          Comment


                          • #14
                            Ursprungligen postat av Edward Visa inlägg
                            Bra svar Marianne!


                            Bör jag skämmas och berätta för nya bekanta att man har tillhört JV?

                            Jag tycker det är oerhört jobbigt att se vittnen på stan som kände en - normalt?
                            Att jag känner så, betyder det att de fortfarande styr och har makt över en?

                            Om jag ändå nickar eller säger hej till JV, visar jag då ingen respekt för deras anordningar eller borde man respektera uteslutningsanordningen och avstå att säga hej?

                            Har du någon bra litteratur (tex. psykologi, skam etc.) att rekommendera för oss f.d. JV?

                            Hej igen, Edward!

                            Jag har funderat lite till kring dina frågor som handlar om när man möter JV som utesluten, och de jobbiga känslor som väcks i detta möte. Jag funderade kring tekniker man kan använda för att reducera eventuella skuld- och skamkänslor när man möts. En tanke är att göra klart för sig att det är organisationen som bestämt att den uteslutne ska ignoreras, inte det enskilda vittnet, eller vännen som man hade när man själv var JV. Ibland underlättar det när man betraktar situationen med lite andra ögon. Ett sätt att tänka på mötet är att betrakta det som en ”låtsaslek” som organisationen hittat på, nämligen låtsasleken – ”jag ser dig, men du finns inte”. Den leken behöver man inte delta i, då den är ganska bisarr egentligen, eftersom man kanske möter en människa man gillat och umgåtts med. Vi som var vänner slutar ju inte att hälsa på varandra för att vi gjort varandra illa, utan det är organisationen som bestämt att vi ska leka den här fåniga leken:”jag ser dig , men du finns inte”. När jag möter gamla JV-vänner brukar jag tänka på att jag faktiskt gillade den personen, och att vi gjorde en del kul saker tillsammans. Jag väljer att le och möta blicken för att visa att jag fortfarande gillar personen, och att jag inte är särskilt road av denna låtsaslek. Jag vill ju fortfarande ha ”socialt hyfs”. Sedan vet jag att den personen har fullt upp med att ”göra rätt”. Många gånger sänks blicken hos JV-vännen i förlägenhet, och även där finns en skamkänsla som väcks över denna fåniga situation. Jag försöker göra om detta ”laddade” möte till inte fullt så laddat, genom att betrakta det som en fånig ”låtsaslek” som organisationen tycker vi ska hålla på med, och som för dem är så fruktansvärt viktig och allvarlig – en absolut livsviktig låtsaslek.

                            Marianne Englund
                            "Ingenting är tomt"

                            "Det är lätt att vara idealist när man är mätt"

                            Comment


                            • #15
                              Ursprungligen postat av Marianne Englund Visa inlägg
                              Hej igen, Edward!

                              Jag har funderat lite till kring dina frågor som handlar om när man möter JV som utesluten, och de jobbiga känslor som väcks i detta möte. Jag funderade kring tekniker man kan använda för att reducera eventuella skuld- och skamkänslor när man möts. En tanke är att göra klart för sig att det är organisationen som bestämt att den uteslutne ska ignoreras, inte det enskilda vittnet, eller vännen som man hade när man själv var JV. Ibland underlättar det när man betraktar situationen med lite andra ögon. Ett sätt att tänka på mötet är att betrakta det som en ”låtsaslek” som organisationen hittat på, nämligen låtsasleken – ”jag ser dig, men du finns inte”. Den leken behöver man inte delta i, då den är ganska bisarr egentligen, eftersom man kanske möter en människa man gillat och umgåtts med. Vi som var vänner slutar ju inte att hälsa på varandra för att vi gjort varandra illa, utan det är organisationen som bestämt att vi ska leka den här fåniga leken:”jag ser dig , men du finns inte”. När jag möter gamla JV-vänner brukar jag tänka på att jag faktiskt gillade den personen, och att vi gjorde en del kul saker tillsammans. Jag väljer att le och möta blicken för att visa att jag fortfarande gillar personen, och att jag inte är särskilt road av denna låtsaslek. Jag vill ju fortfarande ha ”socialt hyfs”. Sedan vet jag att den personen har fullt upp med att ”göra rätt”. Många gånger sänks blicken hos JV-vännen i förlägenhet, och även där finns en skamkänsla som väcks över denna fåniga situation. Jag försöker göra om detta ”laddade” möte till inte fullt så laddat, genom att betrakta det som en fånig ”låtsaslek” som organisationen tycker vi ska hålla på med, och som för dem är så fruktansvärt viktig och allvarlig – en absolut livsviktig låtsaslek.

                              Marianne Englund
                              Mycket tänkvärt Marianne! Tack för dina fina svar.
                              Den som simmar i en kloak tvingas svälja en del dåliga saker

                              Comment

                              Working...
                              X